En andra dag.
I tisdags hade jag min andra dag i skolan. Fortfarande satt nervositeten i mig på morgonen och inte blev dagen bättre av att bussen jag skulle ta aldrig dök upp.. För det är ju så att för tillfället så bo jag och Julia i ett litet samhälle norr om London som heter Bromham. Det är en idyllisk liten engelsk by som lätt skulle passa in i "Morden i Midsummer", med sin lokala pub och den årliga äppeldagen nästa vecka.
För att ta sig från Bromham in till London så måste man först ta en buss till staden Bedford för att där ifrån ta ett snabbtåg på 40 minuter in till Kings cross. Det krävs alltså lite planering för att ta sig till den stora staden och när det gäller bussarna här så kan man alltid räkna med att dom är cirka 10 minuter sena. Därför valde jag då denna morgon att ta en tidigare buss för att försäkra mig om att inte komma sent till skolan (kontrollfreak jag vet). Men detta hjälpte ju inte då eftersom bussen aldrig kom.. Så en taxi fick ringas i panik med en snäll dam i andra ändan som sa åt mig att ta det lugnt och andas. Taxi kom och körde mig till Bedford och jag hann med mitt tåg och jag kom till skolan i tid.
Denna dag var det två kakor som skulle göras, båda med "puff pastry" eller smördeg som vi svennar säger. Till dessa två behövde man två olika krämer så vi arbetade två och två och gjorde varsin kräm. Jag jobbade med en kille som jag tycker är otroligt snabb men jag lyckades hålla samma tempo och vi var klara ungefär samtidigt. Efteråt satt jag, den här killen (kommer tyvärr inte ihåg hans namn..), Chris och en kille som heter Nich och snackade lite. Jag tycker ju att alla dessa killar är väldigt bra i köket och snabba, så till min stora glädje vänder sig killen jag jobbat med under lektionen till de andra killarna och säger "She is fast, I struggled keeping up with her".
Vid detta tillfälle försökte jag att inte explodera av glädje. Jag blev mest bara så glad över att jag fortfarande kan. Att jag fortfarande kan jobba snabbt och effektivt men också med ett bra slutresultat. Tror det var den lilla bekräftelsen jag behövde för att känna själv att jag kan det här och jag är bra på det här. Det kanske låter konstigt att jag behövde den bekräftelsen men för mig är det inte samma sak att baka hemma och baka här i skolan. Min familjs och vänners åsikter betyder mer än allt men i just detta ämne betyder mina lärares och mina klasskamraters åsikter också otroligt mycket. Man ska inte jämföra sig med andra men när man ser upp till någon annan, så betyder deras åsikter också väldigt mycket och eftersom jag blivit imponerad av dessa killar så tyckte jag att det var otroligt roligt att få höra att dom tyckte att jag är bra. Och det är jag fanimej, jag är bra.
