Onsdag och torsdag var dagar som spenderades med att springa runt, åka runt och leta runt efter ett ställe att kalla hemma. Jag och min kompis Julia kollade på lägenheter med mögel i hörn och tak. Lägenheter som luktade askkopp. Lägenheter som kostade alldeles för mycket. Lägenheter som låg längre ut från stan än vad någon av oss egentligen kunde tänka oss att bo.
Vi var desperata eller ja, jag var desperat. Visst vi hade ett ställe att bo på, hos ett jättegulligt engelskt par som Julia känner som bor i Bedford, norr om London. Så egentligen hade jag inget att vara orolig för, det var ju inte som att vi sov på gatan. Men min kropp och många gånger mitt sinne orkar inte med denna typ av situationer, situationer när jag känner mig obekväm och orolig. Min kropp svarar med att tappa aptiten på allt vad mat heter, den vrider och vänder sig i sängen på natten och kan inte sova och tårkanalerna står vidöppna stora delar av de vakna timmarna.
Under dessa dagar har det varit många samtal hem till mina underbara föräldrar där jag gråtit och gråtit helt enkelt för att jag kände mig förvirrad, orolig och ja rädd för den situation jag befann mig i. En situation som var helt ny för mig. Alla andra gånger jag varit ute och rest har jag alltid vetat vart jag ska bo och befinna mig. Denna gången hade jag ju också det men i mitt huvud skulle ju det bara vara en temporär lösning.
Vad man inser också i den här stan är att det finns så extremt många som letar efter ett ställe att bo på. Vad som gäller är att man ska vara snabb, hitta annonser snabbt, ringa snabbt, boka in ett möte snabbt som attan för ett dygn senare kan den lägenheten eller huset vara borta.
I torsdags i mitt mest desperata tillstånd var jag nära att betala ut en 400 punds deposit till en kille jag inte ens kände, utan nått form av kontrakt eller intyg. För en lägenhet och ett rum jag egentligen inte tyckte särskilt mycket om. Jag kände mig så villig att göra det för jag kände att "skönt nu är det över, skitsamma vad det kostar, nu är det över". Men i detta ögonblick fanns det någon som vakade över mig. Jag fick inte ut pengarna ur automaten och jag kände hur velandet kom över mig. I denna stund är jag så otroligt tacksam att jag hade Julia med mig och hade mina föräldrar på telefon. Julia tittade på mig och sa "men du velar ju extremt mycket, gör det inte". Sagt och gjort tog vi första bussen därifrån.
Och tack godejesusherregudsjäklar att jag inte betalade någonting. För samma kväll hade jag en till visning inbokad där min engelska kompis Emily skulle följa med. Hon och jag möttes upp vid stationen Stratford underground. Vi tog oss den lilla biten till Oxford road och knackade på. Där möttes vi av William och hans fästmö Natalia som båda bor där tillsammans med två andra killar varav en ska flytta ut. I mitt huvud sa det klick efter bara 10 minuter. Lägenheten är otroligt fräsch, köket är helt utrustat, dom älskar att laga mat, den andra som jag kommer dela med är kock och det var bara hela känslan att jag kunde se mig själv bo där med dom.
Vi stod och pratade om ditt och datt i ungefär 40 minuter, längsta visningen jag varit på.
Jag skulle få besked på fredag eftermiddag och hela dagen spenderades med att titta på serier, gå och handla och boka in "nöd visningar" för helgen om jag inte skulle få den.
Klockan fyra engelsk tid får jag ett sms från William som säger att dom gärna vill att jag flyttar in hos dom. Lättnaden och glädjen som fyllde mig då var helt obeskrivlig. Det var över. Allt letande och åka runt. Det var över.
Så igår klockan två var jag på plats igen och skrev på kontraktet och satt och drack te med dom ett slag och blev visad i köket vart jag ska få ha min mat och hur allt funkar. Klappat, klart, påskrivet! Eppaey!
