Ensamheten
I tonåren brukade jag jobba som ungdomsledare för konfirmander i Svenska kyrkan på Ekerö där jag växt upp. För några veckor sedan hörde min gamla ledare Suss av sig till mig och några andra av mina gamla vänner. Hon undrade om vi kunde tänka oss att skriva en text om ensamhet till deras tidning då vi alla antingen reser runt, pluggar eller jobbar någonstans i världen på egen hand. Jag sa självklart och nu har tidningen kommit ut och jag tänka att jag skulle dela med mig av texten här.
Jag heter Astrid, är 21 år gammal och har nu bott på egen hand i London under några månaders tid. Anledningen till att jag valt att bo i denna stad är för det första för att jag älskar den men för det andra att min utbildning finns här. Jag valde helt enkelt att förena nytta med nöje. Jag utbildar mig till konditor och kommer i mars få ta emot mitt diplom.
I London och dess förorter bor det runt 11 miljoner människor, alltså fler än vad det bor i hela Sverige. Det är en stor stad där det alltid händer något vare sig det är fyra på eftermiddagen eller fyra på natten. Trots alla valmöjligheter och alla människor att umgås med kommer det fortfarande tillfällen när man känner sig helt otroligt ensam. När man kommer från sin hemstad där man har familj, vänner och trygghet för att sedan slängas in i en stad och en värld där man inte känner fler än tre, fyra stycken känns det lätt som att man är ute på djupt vatten och inte vet hur man ska ta sig upp till ytan igen.
Googlar du ordet ”ensamhet” får du först upp Wikipedia (såklart), som säger ”Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd”. Begreppet ensamhet har definitivt förändrats för mig sedan jag flyttade hit. Förut var ensamhet när jag inte hade planer på en fredag eller lördag, eller när hela min familj var bortrest. Men när jag tänker på det var jag aldrig riktigt ensam då. Jag bodde med min familj, de flesta av mina vänner bodde i Stockholm eller i alla fall i Sverige. Det var först när jag valde att flytta hemifrån, flytta till en ny stad, till ett nytt land, till en skola där jag inte kände någon. Det var då jag faktiskt började vara ensam. Utan mänskligt sällskap så att säga.
Just nu bor jag i ett litet kollektiv kan man kalla det, det är jag, ett par och en annan kille som alla bor tillsammans i en lägenhet i östra London. När jag säger detta är det väll många som undrar hur det kommer sig att man fortfarande kan känna sig ensam när man delar ett hem med andra. Men dessa människor kände inte mig när jag flyttade in, jag kände inte dem. Så min första månad här, min första månad i skolan utan någon riktig person som jag kände, som kände mig, fanns det tillfällen där ensamheten var extremt påtaglig. Som när man har en skitdag, vare sig det är i skolan eller på jobbet, då vill man bara komma hem till en stor kram, någon som lagar mat till dig och som bara finns där. Detta hade inte jag då. Men efter ett tag på egen hand har jag hittat de där ljusglimtarna som gör att jag inte känner mig ensam längre. Som när jag nu kommer hem och min rumskompis säger ”Hi sweetie”, då känns det som att komma hem. Eller mina fina människor jag hittat i denna stad, från skolan och från andra platser. När jag träffar dem, skrattar med dem, pratar med dem, då är inte ensamheten där längre. Eller alla de fina platserna jag fått se, upptäcka och börjat älska, alla dessa ljusglimtar har jag nu för att jag valde och vågade flytta hemifrån, till en ny stad, ett nytt land, en ny skola. Jag hade inte upplevt det jag gjort, träffat de människor jag träffat om jag inte hade gjort valet att flytta. Sen så tackar jag också mitt underbara Wifi som gör att jag kan ringa hem och prata med familj och vänner lite precis när jag vill.
Nu är det istället så att jag uppskattar mina ensamma stunder, min egentid. Då jag kan krypa ner i sängen eller soffan och titta på den där serien eller läsa den där boken. Jag kan göra det jag känner för just där och då. Jag har börjat uppskatta att bara vara med mig själv. Jag tycker det finns en styrka i att kunna vara ensam, kunna bestämma själv. Jag tror min ensamhet har gjort mig starkare.
